När kan man bli skadeståndsskyldig för ren förmögenhetsskada?

Har den ekonomiska skadan vållats genom brott är skadeståndslagen 2 kap. 2 § utgångspunkten. I NJA 1989 s. 796 ansågs ett osant intygande ha orsakat ett finansbolags kreditförlust – fallet visar kravet på adekvat kausalitet mellan uppgiften och skadan. I NJA 1994 s. 709 var även utredningskostnader efter en bedräglig skadeanmälan ersättningsgilla. En arbetsgivare ska ersätta ren förmögenhetsskada som en arbetstagare i tjänsten vållar genom brott (skadeståndslagen 3 kap. 1 §).

En yrkesmässig uppgiftslämnare kan bli ansvarig även mot annan än sin uppdragsgivare om tredje man med fog förlitat sig på uppgiften. I NJA 1987 s. 692 blev en värderingsfirma ansvarig mot en långivare för ett vårdslöst värderingsutlåtande, trots att långivaren inte var uppdragsgivare och inget brott var visat. Gränsen framgår av NJA 2001 s. 878, där ett värderingsintygs angivna ändamål och brister gav banken anledning till fortsatta kontroller – kravet ogillades.

NJA 2019 s. 94 utvidgade linjen till vårdslös registerhållning: en bostadsrättsförening blev ansvarig för felaktiga pantsättningsuppgifter i ett utdrag ur lägenhetsförteckningen. Avgörande är bl.a. om uppgiften lämnats i en professionell funktion, om uppgiftslämnaren insåg att en avgränsad krets skulle använda den, om den varit vårdslöst felaktig och om tilliten varit befogad.

I NJA 1996 s. 700 godtog HD att skadeståndsansvar i princip kan uppkomma för ren förmögenhetsskada genom ett oaktsamt, obehörigt förfogande över annans egendom, utan att brott behöver visas. Stödet bör främst användas när skadan har samband med att någon utan rätt sålt eller disponerat över egendom som tillhör någon annan.

Tröskeln är hög – vanlig konkurrens eller enbart kännedom om ett avtal räcker inte. I NJA 2005 s. 608 förutsatte ansvar vid medverkan i ett kollusionsliknande förfarande vetskap och uppsåt. NJA 2015 s. 899 bekräftar att det krävs något mer än ett rättsstridigt eller skadligt agerande – den kvalificerade otillbörligheten måste kunna motiveras inom skadeståndsrätten. I NJA 2012 s. 725 kunde personer som lämnat ett oriktigt leveransgodkännande i princip bli ansvariga för kreditförlusten, men ersättningen jämkades med hänsyn till kreditgivarens bristande kontroll.

Stat och kommun ska ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning (skadeståndslagen 3 kap. 2 §), och vid felaktiga upplysningar eller råd om det finns särskilda skäl (skadeståndslagen 3 kap. 3 §). I NJA 2010 s. 363 godtogs dock inte kravet mot staten, eftersom uppenbart felaktig rättstillämpning inte var visad – ansvaret omfattar inte varje oförmånligt myndighetsbeslut.

Skadestånd betalas för ren förmögenhetsskada som verksamhet på en fastighet orsakat i sin omgivning, men om skadan inte orsakats genom brott ersätts den endast om den är "av någon betydelse" (miljöbalken 32 kap. 1 §).

Även när en ansvarsgrund föreligger måste normalt ansvarsgrund, vårdslöshet eller uppsåt, orsakssamband, adekvat kausalitet och skadans storlek visas. Den skadelidandes eget agerande kan påverka både ansvaret och en eventuell jämkning.